Orsak och verkan

Vi är alla präglade av hur vi fostrats. Attityden till barn har förändrats ganska radikalt de senaste decennierna, åtminstone officiellt sett. Men våra värderingar har inte helt följt med i denna utveckling eftersom de bygger mer på vad vi "kan" än på vad vi "vet".
Vi bemöter barn som vi lärt oss att barn skall bli bemötta; i regel som vi blivit bemötta av våra föräldrar. Som ju i sin tur bemött oss som de lärt sig att barn skall bemötas...

Barn får i praktiken tyvärr ofta ett lägre människovärde, eftersom det är först på senare år erkänts att barn faktiskt har rättigheter. Om vår uppfostran inte präglats av respekt för våra rättigheter som barn, saknar vi erfarenheter att använda oss av för att visa respekt för våra barn.
Vi kan tala vitt och brett om människors lika värde, om ömsesidig respekt och barnets rättigheter men så länge vi inte utmanar de erfarenheter och värderingar vår uppväxt givit oss kommer orden inte att bli levande och verkliga.
De värderingar som kan stå i vägen är många, här utmanar jag ett par av dem och fler finns här bland myterna.

Den farligaste av dem tror jag är en värdering jag inte kan förklara eller ens knappt sätta ord på men som är så självklar för många, eftersom de aldrig har satt ord på vad den egentligen förmedlar. Det handlar om skuld.
Tanken bakom är att det skall vara kännbart att göra fel, att barn på något sätt måste lida för att de burit sig illa åt. Visar de tillräckligt mycket ånger, skam och skuldkänslor vet vi att de förstått allvaret i vad de gjort, annars ökar vi våra ansträngningar att nå dithän, om vi så nästan stryker med på kuppen.
Det handlar om att vi själva genom våra erfarenheter redan tidigt har normaliserat dubbelmoralen i att vissa (läs vuxna) får lov att göra som de behagar mot andra (läs barn), så länge vi kan rättfärdiga det inför oss själva.
Att jag kallar det farligt är för att det innebär en riktigt otäck form av självrättfärdigande:
att det är okej, kanske t.o.m. förväntat och önskvärt att orsaka andra smärta och obehag så länge man själv anser sig ha ”anledning” att göra det. Att ändamålen alltid helgar medlen – för den som besitter en maktposition i relationen…

En nära besläktad värdering är den som ofta uttrycks med orden ”Man måste visa vem som bestämmer...” eller varför inte den otroliga "Din vilja sitter och växer i skogen..." och som har fått många vuxna att starta onödiga maktkamper.
Detta speglar en tro på att barn som inte hålls kort tar makten över de vuxna, att alla barns sätt att försöka påverka sin tillvaro kommer sluta med att de toppstyr familjen om man inte sätter stopp i tid.
Inte sällan ligger det bakom detta erfarenheter av att själv försökt hävda sin självbestämmanderätt och nekats detta med hänvisning till ”vem som bestämmer”. Vi vet helt enkelt inte var gränsen går mellan makt att påverka och makt att besluta själv.

Vi får våra värderingar om vad som är skadligt för barn från vad vi upplever har skadat oss (eller andra omkring oss), men vår upplevelse av vad som är "rätt" att göra kommer från tre håll: Det vi mått bra av, det vi inte mått dåligt av och det vi mått dåligt av men upplever att vi "förtjänat".
Detta - tillsammans med sådant vi lärt in under åren - bildar grund för hur vi väljer att fostra och bemöta barn omkring oss.

Det går inte att säga att vissa beteenden alltid är bra för barnen, eller att andra alltid skadar dem för livet. Hade det varit så hade det varit enkelt att fostra och bemöta barn; bara att följa "reglerna".
Jag vill inte ens försöka att definiera sådana "regler", du som förälder är den enda som kan se hur det du gör påverkar just ditt barn. Det handlar inte om "rätt" eller "fel", utan om tänkbara konsekvenser, positiva och negativa, av våra val.
Jag vill plocka fram dessa konsekvenser och göra dem synliga, tydliga och möjliga att aktivt välja eller välja bort...

Jag har inte alla svar. Men kanske kan mina, och andras, erfarenheter hjälpa dig se på dina val, dina handlingar och konsekvenser...